Rapport från grillfesten
Dagarna före grillfesten följde jag väderleksrapporterna som hela tiden sköt regnrisken en dag framåt för varje dag som gick. Hur skall det bli?

Dagen före grillfesten kom ett streck i räkningen. Min hustru kan inte deltaga.

Skall jag också avstå? Snopet.
Jag har ju ändå betalat för oss båda.
Jag väntar till i morgon (2/8) och ser hur vädret blir.

Intalade mig själv följande: Regnar det avstår jag. Blir det solsken, då går jag själv.
Lördagen den 2/8 infann sig med ett strålande väder.

Beslut: Jag går ensam till festen.
Valet var enkelt. Men, eftersom jag själv skall gå kommer följande fundering:
Vad skall jag ta med mig i dryckesväg?
Något gott att stärka mig med får jag väl ändå ha, trots att jag går själv.
Packade en liter rödtjut och ett par goda "riktiga" öl. Detta räcker, ty jag har bestämt mig för att äta, samt lyssna på musiken fram till max kl. 21.00.

Jag dansar ju inte ändå. Kan inte dansa. Vill inte heller för den delen.
Varför skall jag då stanna kvar?

Med bestämda och snabba steg promenerade jag hemifrån upp till klubbstugan.

Väl framkommen möter jag många kända, och lika många okända gäster.
Välkomstdrink bjuds som ingår i "kittet".

Jag tar TVÅ välkomstdrinkar. Det har jag ju betalat för. Dessutom är jag skapad med två händer.
Att äta för två, faller på sin egen orimlighet. Det kan jag inte.
Men att dricka för två, det kan jag, om jag stålsätter mig, därför sätter jag i mig två drinkar, utan att få dåligt samvete.

Minglar runt bland alla andra festdeltagare. Trevligt.
Solen skiner från en klarblå himmel, som Pertil Perrolf brukade säga i radion förr i tiden, till programmet "Skivor till kaffet", om någon minns.

Vi inbjöds sedan till maten av Göran Vinberg. Kenrix orkester var redan på plats och spelade lite.

Logistiken fungerade perfekt. Arrangörerna hade tänkt till.
Dryck och tillbehör tog vi inne i klubbstugan från två håll, utan alltför långa köer, trots att vi var över hundra personer.

Maten var excellent. Helstekt gris med fett (det behöver vi), samt ben och svål. MUMS!

Aftonen ser ut att bli helt perfekt. TUR att jag ändå gick hit.

Jag åt, drack öl och rödvin. Trevliga grannar runt bordet, undantaget de som envisades med att bryta arm, så bordet intill ramlade gång på gång. Alla har vi ju roligt, fast på olika sätt.

Kenrix eminenta orkester hjälper oss med de trevliga sångerna till dryckerna.

1,2,3, SKÅL. Nu leker livet. Vilken tur att jag ändå gick till festen. Vi har ju jättetrevligt. Klockan närmar sig klockslaget 20.00, när dansen börjar.

Nu kommer en kalldusch! Kenrix basunerar ut att det skall vara demokratisk dans.

SHIT!
Vilket påfund. Nä, jag drar härifrån meddetsamma.
Nej förresten, jag skall följa min plan, att inte gå hem förrän kl. 21.00. Det har jag ju redan tidigare bestämt. Man kan inte vela på detta sätt. Jag går ganska precis kl. 21.00. Punkt slut.

När det gäller dans är skillnaden tusen ljusår mellan mig och Fred Astaire.

Ingen större risk att en trekvartsgammal gubbe på (62) inte skulle få sitta ifred, och slippa att dansa. Jag stannar till kl. 21.00. Då är det "deadline" för mig, det har jag ju intalat mig själv, innan jag gick hemifrån.

Nu händer det som jag egentligen minst av allt ville. Jag blir uppbjuden till dans.

Saven i kroppen var under anklarna. Vad gör jag? Kan jag neka? Det ser illa ut. Jag tackar ja.

Det blev bugg, som jag inte kan. Senast jag provade var någon gång i början av nittiotalet. Det fungerade över förväntan. Jag KUNDE JU!

Har jag kanske en liten väl dold Fred Astaire inom mig? Inte vet jag.

Uppbjuden till dans nummer två. Denna gång av en för mig okänd kvinna. Turligt nog hade nu saven stigit till strax över knälederna. Kanske min dolda "Fred Astaire-talang" fungerar även vid dans nummer två?
Jodå. Vilken härlig kasedans.

Tänkte under dans nummer två: Nu vill jag stanna tiden, bara för en timme eller två, men det gick tyvärr inte. Kvinnan jag dansade med frågade om jag var blyg. Detta dementerade jag å det bestämdaste... men visst hon hade rätt.
Dansa, i synnerhet med okända, då är jag jätteblyg och osäker, trots min höga ålder.
Prata, det kan jag, nära angränsande till "taldiarré, men dansa ... !!!
Min dolda inbyggda "Fred Astaire-talang" fungerade även vid dans nummer två. Trevligt och härligt!

Härefter blev det ytterligare danser.

Tittade på klockan. Gulp!!! Nu var klockan 22. 10.

Gå hem nu? Aldrig i livet. Varför skall jag det? Jag är ju världens jubelidiot om jag går nu.
Hustrun har nog redan gått och lagt sig. Skulle jag då sitta ensam och häcka framför TV:n?

Man måste vara flexibel. Jag stannar "to the bitter end".

Min dolda inbyggda "Fred Astaire-talang" får fortsätta tills dess att dansen tar slut. Det blev ganska många danser, totalt.

Klockan blev oundvikligen 01.00 så småningom. Jag packade ihop mina pinaler för hemgång.

Blev inviterad till efterfest av en bekant, men avböjde. Man skall sluta när det är som bäst ...

Embryo till denna sammanfatting fick jag då jag satt i risfickan måndagen den 4/8, ensam, i en regn- och vindpinad husvagn, två dygn efter denna trevliga grillafton.
Hade glömt att ta med lektyr. Satt och läste gula sidorna i telefonkatalogen och blev lite nostalgisk redan två dygn efter grillfesten.